Äntligen rullar all verksamhet igen. De första tre veckorna på terminen är alltid så “råddiga”. Jag far hit och dit och hinner inte sätta mig innan det dags att lyfta, bara för att jag glömt nåt! 
Dels ska verksamhet igång rent praktiskt, vilket innebär att “ladda upp” låtar till alla grupper, från de allra yngsta i tre års åldern och hela vägen upp i åldrarna. Men de flesta av mina grupper förändras också varje termin, nya sångare ansluter, andra slutar och vissa gör uppehåll. 
De yngre barnen klättrar upp i nästa grupp och nya småttingar kommer till. Så det är ett sjå bara att hålla koll på alla deltagarlistor eftersom det handlar om många sångare. Det är väldigt roligt att det är många som vill sjunga men denna period rör jag ihop det mesta. 
Jag tappar nycklar, glömmer väskor, blandar ihop koder till lås och kort och blandar till och med ihop folk. 
Om nätterna drömmer jag att jag letar efter bilen; var-i-hundan-parkerade-jag-den och drömmer att jag bokar in ett möte samtidigt som jag ska öva med kyrkokören! Höststarten är som ett maskineri som gnisslar och skramlar och skär och vinglar innan det sakta börjar röra sig framåt. 
Men nu kan jag snart ta av “springskorna”. Deltagarlistorna börjar bli klara, den musikaliska visthusboden börjar fyllas på med inspirerande sånger och i almanackan börjar till och med ett och annat framträdande med körerna prickas in. Nu gäller det bara att hitta bilen! Var-i-hundan-ställde-jag-den-nånstans?
Javisst ja! Det var ju bara en dröm 😂
Underbara Anna som med sjungande ben till och med – så tolkar jag bilden av ena foten i rörelse – ger alla dessa små och stora människor möjligheter att få gapa och låta ljud komma ur strupen i gemensam klang.
Välkänd fenomen det där med bilen – numera cykeln i mitt liv…
Gillar också bilden med skoparet som tar en paus och luftar sig.
Härligt läsa dig igen 🙂
Tack för din fina kommentar Tove 😊 Ja det är tur att man hör talas om fler som befinner sig på vägen och plötsligt inte vet vart man är på väg! 😃
Kognitiv svikt kallas det visst… får det ofta 😂
Underbara bilder!
Tack 😊
Visst är det råddigt när man ska dra igång så mycket på en gång. Då kan man slarva bort det mesta i hastigheten. Till och med sig själv. Minns en terminsstart för många, många år sedan då jag vikarierade en termin i Domarhagsskolan. Det var intensivt och en dag när jag haft åtta lektioner upptäckte jag på det jag trodde var hemvägen att jag inte alls var på väg hem. I stället för väg 68 hade jag tagit väg 69 och hamnade i Hedemora.
Heja dig som fixar all denna sångarglädje!
Haha, jag kan känna igen d där m bilen – att ibland (om än bara några sek) inte veta vart man är på väg! Man får ha tålamod med sig själv allt som oftast! Kram på dig Karin 😊
Känns igen och det hände bara för någon dag sedan…:)
Fina bilder, njutbara
hälsar Karin
Haha 😊 skönt att vara i gott sällskap!