Wassberg och Wiberg på tur!

Vi är inte bara njutningslystna och far runt och smörjer kråset i grannkommunerna. Om nån nu trodde det. Det händer att vi sportar lite också. Om än med betoning på lite.

IMG_1907.JPG
Som när vi tog en dagstur till det röda huset norröver med längdskidorna i högsta hugg och – okey då – en fikakorg. Snön låg vit, himlen var mjukt grå, det var bara några grader ute och ungefär så härligt det kunde bli en ledig dag.

IMG_1901.JPG
Det var inte nyss jag åkte skidor, så mycket kan jag ju säga. Men för att ingjuta lite mod i mig själv så tänkte jag att det är inte omöjligt att det bor en Pernilla Wiberg i mig. Så jag spände på mig längdskidorna och tjoade att här kommer hon, i full fart, Pillan! Och så stakade jag bredbent iväg.

IMG_1894.JPG
Gubben var inte sen att få på sig längdskidorna han med och tjoade att han var nån som hette Wassberg och så flaxade vi iväg ner mot den snö och istäckta viken. Vi såg väl ut som två berusade korpar på håll. Och så kom den första backen.

IMG_1905.JPG
Eller sluttning då om det ska vara noga. En svart sluttning, för jag for omkull med skidor och stavar så det dånade i isen nedanför. Wassberg skrattade rått bakom mig och jag hörde hur han närmade sig i full karriär. Men se skrattat skulle han inte ha gjort.

IMG_1904.JPG
För se isen hade frusit ner vassen i lömska små snaror och Wassbergs ena skida for rakt in i en sån där vassnara. Det blev tvärnit av stora mått vill jag lova! Det var som att få en riktig Kalle Anka teckning uppmålad livslevande framför sig. Armar och ben och stavar och skidor i ett stort virvlande snömoln. Glasögonen gjorde en snygg loop innan de landade flera meter bort och det blev alldeles tyst i viken. Gubben som har en äkta titanskruv i ena benet kved och jag var inte så orolig för det benet, det skulle väl hålla, men det andra!?! Men både titanskruven och det vanliga benet hade stått pall.
image
Omtöcknade klev vi upp och bestämde oss för att trots allt ge oss iväg på en liten tur.
image
Och det var tur för isen var så slät och fin utan vare sig minsta backe eller sluttning. Och det var så vackert borta över horisonten. Och inte en vurpa gjorde vi. Men så hade vi slutat leka Wassberg och Wiberg också.
image
Men det bästa var självklart matsäcken som vi dukade upp på förstukvisten när vi kom hem. Varm nyponsoppa, kaffe, ägg, prinskorv, mazariner och så fort jag fick tillfälle så kallade jag gubben för Vassberg med betoning på “vass” hehehe. Hämnden är ljuv. 🙂

27. januari 2015 av Anna
Kategorier: Allmänt, Kåserier | Taggar: | 12 kommentarer

Kommentarer (12)

Lämna en kommentar

Obligatoriska fält är märkta med *


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.